Igår körde jag golfbil för första gången i mitt liv

Kapitel 3. I vilken Puh uppfinner en ny lek, och I-or kommer med.

A.A. Milne, Berättelser om Nalle Puh

"När bäcken hunnit så långt som till Skogsbrynet hade den vuxit så den nästan blivit en å, och när den var så stor lät den bli att hoppa och skutta och bråka, som när den var liten, utan rörde sig långsamt. För nu visste den vart den skulle ta vägen och sa till sig själv:
-Det är ingen brådska. Vi kommer tids nog fram."

Vidare handlar det om hur Puh njuter av ån och sedan uppfinner en lek då man kastar i kottar eller pinnar och sedan tävlar om vilken som kommer fram först. Jag gillar Milnes beskrivning av ån, på något sätt beskriver den även oss människor.

"En dag lekte Puh och Nasse och Kanin och Ru allihop Puh-pinnar. De hade kastat i sina pinnar, när Kanin sa "Kör!" och så skyndade de tvärsöver bron och ställde sig alla och lutade sig över räcket och väntade på att få se vems pinne som skulle komma fram först. Men det dröjde länge innan de fick veta det, för ån var mycket lat den dagen, den tycktes knappast bry sig om ifall den kom fram alls.
-Jag kan se min! ropade Ru. Nej, det kan jag inte, det är nånting annat. Kan du se din Nasse? Jag tyckte precis att jag såg min, men det gjorde jag inte. Där är den! Nej, det är det inte. Kan du se din, Puh?
-Nej, sa Puh.
-Min pinne har bestämt fastnat. sa Ru. Kanin, min pinne har fastnat. Har din pinne fastnat, Nasse?
-Det tar alltid längre tid än man tror, sa Kanin.
-Hur lång tid tror du, att det tar? frågade Ru.
-Jag kan se din, Nasse, sa Puh plötsligt.
-Min är liksom litet gråaktig, sa Nasse, som inte vågade luta sig för långt fram för att inte trilla i.
-Ja, det är den jag ser. Den håller på att komma över på min sida.
Kanin lutade sig längre fram än någonsin och såg efter sin, och Ru vred sig än hit och än dit, och ropade:
-Heja, pinne! Pinne, pinne, pinne! och Nasse tyckte det var mycket spännande, för hans var den enda man hade sett, och det betydde att han höll på att vinna.
-Nu kommer den! sa Puh.
-Är du säker på att det är min? pep Nasse förtjust.
-Ja då, för den är grå. En stro grå en. Nu kommer den. En väldigt stor-stor-grå...O, nej, det är inte den, det är I-or.
Och fram flöt I-or.
-I-or, skrek allihop.
Mycket lugn, mycket värdig och med alla fyra i vädret gled I-or fram under bron.
-Det är I-or, ropade Ru alldeles förtjust.
-Säger du det? sa I-or , som kom in i en vattenvirvel och långsamt snurrade runt tre gånger. Jag undrade just.
-Jag visste inte att du höll på att leka, sa Ru.
-Det gör jag inte heller, sa I-or.
-I-or, vad är det egentligen du gör? sa Kanin.
-Du får gissa tre gånger, Kanin. Gräver hål i jorden? Fel. Hoppar från gren till gren i en ung ek? Fel. Väntar på att nån ska hjälpa upp mig ur ån? Rätt. Låt Kanin få tid på sig, så hittar han alltid rätt svar.
-Men, I-or, sa Puh bekymrad, vad ska vi-jag menar, hur ska vi-tror du vi...
-Ja, sa I-or. Något av det där blir utmärkt. Tack, Puh.
-Han snurrar runt, runt, sa Ru mycket imponerad.
-Och varför inte? sa I-or kyligt.
-Jag kan simma, sa Ru stolt.
-Inte runt, runt, sa I-or. Det är mycket svårare. Jag hade inte alls tänkt simma idag, fortsatte han och svängde långsamt åt andra hållet. Men om jag, när jag väl har kommit i, beslutar att öva en sakta cirkulerande rörelse från höger till vänster-eller kanske jag skulle säga, tillade han och kom in i en ny virvel , från vänster till höger, precis som det faller mig in, så är det min ensak.
Det blev en stunds tystnad , medan alla funderade.
-Jag har fått en idé, sa Puh till slut, men antagligen är det inte mycket med den.
-Antagligen inte, sa I-or.
-Fortsätt, Puh, sa Kanin. Får vi höra.
-Jo om allesammans kastar sten på ena sidan om I-or, så blir det vågor av dem, och vågorna skvalpar honom över till andra sidan.
-Det var en utmärkt idé, sa Kanin, och Puh såg glad ut igen.
-Mycket, sa I-or. När jag vill bli skvalpad, Puh, så talar jag om det för dig.
-Tänk om vi av misstag träffar honom? sa Nasse ängsligt.
-Eller tänk om ni av misstag missar honom, sa I-or. Gör klart för dig alla möjligheter, Nasse, innan ni börjar roa er på allvar.
Men Puh hade tagit den största sten han orkade bära, och stod lutad över bron och höll den mellan sina tassar.
-Jag kastar den inte, jag släpper den, I-or, förklarade han. Och då kan jag inte miss... jag menar, kan jag inte träffa dej. Skulle du kunna sluta upp att snurra ett ögonblick, det förvillar mig en smula?
-Nej, sa I-or. Jag tycker om att snurra.
Kanin började känna att det var hög tid för honom att ta befälet.
-Hör på Puh, sa han. När jag säger: "Nu!" kan du släppa stenen. I-or, när jag säger "Nu!" kommer Puh att släppa stenen.
-Hjärtligt tack, Kanin, men antagligen kommer jag att märka det.
-Är du klar, Puh? Nasse, lämna litet mera plats åt Puh. Maka på dig, Ru. Är du klar?
-Nej, sa I-or.
-Nu! sa Kanin.
Puh släppte sin sten. Det plaskade till, och I-or försvann. Det var oroliga ögonblick för åskådarna på bron. De tittade och tittade- inte ens när de fick syn på Puhs pinne som kom fram något före Nasses, blev de så uppiggande, som man skulle kunnat vänta sig. Och så, just när Puh började bli rädd för att han valt fel sten eller fel å eller fel dag för sin Idé, blev något grått ett ögonblick synligt på åstranden- och det blev så småningom större och större- och slutligen var det I-or som kom upp.
Med ett tjut rusade de från bron och började hala och dra i honom; och snart stod han mitt ibland dem på torra lan.
-Å, I-or, vad du är våt, sa Nasse och kände på honom.
I-or ruskade på sig och bad någon förklara för Nasse vad som händer när man ligger i en å en bra lång stund. "

Historien slutar inte där, men du tycket nog redan att du läst alldeles för långt.

Disneys version kanske är lättare för barn att förstå. Men jag gillar A.A Milnes orginalversion. Kanske börjar bli lite stor för att läsa sagor, men jag skrattar lika mycket varje gång.

måndag

Jag hörde en man definiera religion en gång, han sa att: man fäster inte sitt värde blott vid detta.

Jag tror att det är en av de bättre definitionerna jag har hört. Egentligen är jag inte intresserad av att definiera religion när det innebär så mycket mer än bara ett begrepp, men det ligger något i det han säger.

Jag är tacksam för att jag har något mer än blott detta att fästa mitt värde i. Det finns en Gud som är verklig. Så på riktigt. Om man bara skulle fästa sig vid vardagens glädjeämnen och bekymmer skulle man snabbt finna att det inte är något som består. Det finns något evigt, något mer än blott detta.

Ändå är det varddagslivet, just detta nu, som jag kan påverka. Det är ändå var dag som tillslut kommer utgöra det där livet som alla pratar om. Paradoxen blir då att inte fästa sitt värde vid blott detta men ändå förstå att det enda som kan påverkas är nu.

Det finns ett evigt perspektiv då man förstår att ett bekymmer inte kan lägga en enda aln till min livslängd och att det finns mer att leva för än det vi kanske med våra ögon ser. Samtidigt som det går vara medveten om att det du sår idag blir din morgondag.


Jag är trött nu, och i ett evighetsperspektiv spelar det nog inte så stor roll om jag sover nu eller om en timme. Men det är ändå i morgon jag ska gå upp, så för att få skörda pigghet imorrn ska jag nu gå och så lite sömn.

homo zappiens

Människosläktet håller på att utvecklas från homo sapiens till homo zappiens

Jo men faktikst. När man nu börjat nå en viss mognad (i alla fall på väg mot det hållet) så är jag tacksam för att min pappa aldrig föll för mitt tjat om att skaffa fler kanaler. Då tänkte jag på alla roliga roomservice, filmer och hockeymatcher man missade. Nu förstår jag vad mycket tid jag säkert vunnit. Vi lantisar som endast erhåller ettan, tvåan och fyran (och inte att glömma: barnkanalen/kunskapskanalen och sexan) kanske kommer vara en egen gren av människoträdets utveckling, då homo sapiens och homo zappiens går skilda vägar. Eller... så tror man inte på evolutionen. Hur som helst så blir mitt konstaterande att det finns INGENTING att se på TV nu när antikrundan har uppehåll och detta leder i sin tur till att jag blivit mycket mer effektiv i mitt flitiga studerande. Oh man! Snart är det över!


För några veckor sedan köpte jag en blomma, en levande blomma i kruka. Den var fantastikst fin och när jag stod där i kassan på blomstermarken så lovade jag mig själv att trots det faktum att jag inte haft levande blommor på år och dar så skulle jag verkligen ta hand om den här. Och det gjorde jag, flyttade runt på den i fönstret för att den skulle få rätt mängd sol, plockade bort ruttna blommor så att nya skulle kunna komma upp. Vattnade varsamt och pratade med den. Jag trodde till och med att jag höll på att bli intresserad av trädgård och sånt, och kanske är så fallet. MEN som det ser ut just nu så hänger den lite och verkar inte vilja kämpa mer, jag förstår inte! Hur mycket jag än har tagit hand om den så vill den inte. "Den är svår!" säger mamma, men det räcker inte som svar. Varför vill inga blommor bo hos mig? Jag hoppas fortfarande att den ska repa sig, jag vill så gärna klara det och jag vill så gärna att den ska få nya blommor.

Nu är det dags att återgå från pluggpausen och räkna lite matte.


Adjökens

västanåstjugofyratimmar

Det är fantastiskt vad lantluft, stillhet och Gud kan göra tillsammans.

Det är underligt vilka kort man kan ta med en mobilkamera.

mer än tusen ord

Göteborg by night! sa pappa med en viss spänning i rösten, sen bar det av. Jag ska visa dig lite gamla kvarter, där jag hade mina första jobb. Där gick vi, jag och pappa på Göteborgs gator. Han berättade och jag lysnnade, då och då stannade vi till framför en byggnad och pappa berättade om sina jobb han hade haft i kvarteret, västra nordstan. Då och då kommenteade jag stilen på husen vi passerade och pappa fyllde i med ett mm... jo det stämmer nog, men de rev ett hus här...mm jo... och byggde nytt sen. Senare visade han mig en gata som förr hade gått rakt från centralen ner till hamnen, där berättade han att alla emigranter hade vandrat sin väg fram på just denna gata, från tåget, mot hamnen och till slut på båten som skulle ta dem till det fantastiska Amerika. Här låg vandrarhem och matställen som de resande kunde ta in på innan den långa resan. Han riktigt målade upp scenen framför mig och jag kunde nästan höra ljudet av hästhovar och människorsorl. Vi gick vidare och kom fram till Gustav Adolfs torg. Efter fotografisk dokumentation och några fler historier om när drottning Elizabeth hade varit i Göteborg och gästat huset vi fotograferade kom det som liksom behövde komma, det som låg i luften men inte riktigt hade landat. Vill du ha en korv? Vi måste ju ta en korv... i en såndär äkta korvmoj. Jag log och tänkte, såklart vi ska ha en korv. Klockan var mycket, och jag var inte särskilt hungrig. Men jag kunde inte motstå känslan att äta en korv, från en äkta korvmoj en sen kväll i vårens Göteborg, med min kära far. Vi gick under tystnad tillbaka till hotellet och en sovande mamma. Tystnad, trygghet och glädje. En annan del av Göteborg, en annan del av mitt liv, en annan del av dygnet. Jag sov gott sen, mycket gott.

Göteborg by night

Jag och Gustaf

Jag klättrade upp i en lyktstolpe

Här va drottning Elizabeth på besök... för massa år sen

Far och dotter

Min älskade mamma vaknade morgonen därpå och ville hellre gå en promenad i vårsolen

som igår

formad genom åren
på väg mot den jag ska bli
så kan jag inte vara annat än
den
jag
är

poltava, banankaka etc.

Slaget vid Poltava 1709 var en av de största förluster i svensk krigshistoria. Herman Lindqvist och Peter Englund har på varsitt sett skildrat denna händelse. Lindqvist på ett populärvetenskapligt sätt och Englund genom en vetenskaplig rapport. Vetenskapligt skrivna texter har en tendens att bli tråkiga, med sin givna disposition och förutsägande innehåll fångar de ett relativt smalt läsarintresse. Är det värt att skriva historiska texter på ett populärvetenskapligt vis på bekostnad av trovärdigheten, eller går det att vara korrekt och ändå göra den historiska beskrivningen till en spännande läsning?

Jag ska inte fortsätta att ge svar på dessa frågor, men tänkte bara genom detta beskriva hur min kväll ser ut, i stort. Jag är inte uttråkad, inte det minsta faktikst. En analys av två historiska texter lät tråkigt när jag först fick uppgiften av min hängivna svenskalärare (som för övrigt även undervisar och upplivar mitt historiska intresse) men när jag väl satte mig in i den började min kvinnliga, analyserande hjärna att springa och jag njuter av att formulera och teckna ner de meningar och åsiker jag har om dessa två texter.

Annars då... jo mina älskade föräldrar är hemma från Bruksvallarna. Nöjda, utvilade och något brunare. Här har det varit vardag och vanlig vecka, även om det inte alls känns som vardag och vanlig vecka. Men jag börjar förstå att det aldrig blir vardag och vanlig vecka. Det är livet helt enkelt. Ingen dag är den andra lik, ingen vecka är den andra lik. Även om vissa veckor är mer turbulenta än andra. Jag är trött, men aktiv. Jag har mycket att göra, men lugn. Jag har inte mycket koll, men vet ändå allt jag behöver veta.

Idag när klockan var sen eftermiddag satt jag på det ställe jag ofta går till för att be, njuta av solen och tänka. Det var så vackert, solen gjorde den disiga himlen alldeles ljusgul och silade solstrålarna mellan träden. Vi pratade där, Han och jag. Sådär som vänner gör, bästa vänner. Vad vi sa och så, det tänker jag inte återge här, jag kan bara berätta att ännu en gång så återfann sig den där känslan av en oändlig frid. Den ljusgula himlen gjorde mig viss om saker jag ibland tvivlar på. Allt blir oss givet, morgondagen har vi ännu inte fått, därför har vi ingen rätt att oroa oss över den.

Så var det då den där banankakan. Jag ska sätta mig och titta på dokumentären om Göran, dricka te och prova den där banankakan min far har bakat.

-långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar, du drömmer om något fint, jag ser dig småle

jag fryser

igen


slutet

av mig själv





aldrig andas

utan



Dig

saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.

smältvatten och gräs

ibland får man inte fram allt man skulle vilja säga. tacksamheten är stor i mitt hjärta. läs johannas blogg så ser du hur min helg var. nu har jag bråttom till bussen. som alltid.

...tills dess ska jag jobba på en mening. som kan beskriva allt.

Skaparen

Det är en grå morgon och snön smyger sig sakta iväg från gator och gräsmattor. Grenarna utanför fönstret där jag sitter, som för några veckor sen var gnistrande vita av små snödiamanter, smyckas nu istället av vattendroppar. Det som i mångas ögon ses som en trist dag är egentligen så innerligt vacker. När vi pratar om vädret med grannen skulle vi säga "usch vilket väder, kan det inte bli vår" men det är vackert, det är harmoniskt. Jag måste erkänna att jag, vid första anblicken av dagens väderlek, blev besviken eftersom jag hade föreställt mig en morgonpromenad i vårsolen. Men när jag tittade närmare så såg jag hur fint allting var. Mörka silhuetter av kala träd konstrateras så snyggt mot den vita snön. Inget skär sig, den mörkgröna färgen på granen utanför fönstret matchar perfekt med dagens gråa himmel. Man brukar säga att den som skapar musik, konst, litteratur eller vad det än är, präglas av sin karaktär, sin personlighet. När man ser den perfekta naturen så förstår man vem skaparen är. En perfekt, fulländad Gud som har tänkt på allt, har koll på allt. Om man bara tar sig tid att titta på allt det vackra, tar sig tid att tänka på och framför allt tacka för allt som Han skapat så tror jag att man kommer finna frid även i den gråaste av dagar. Det finns ingen dag som inte platsar i Guds värld, det finns inget som han skapat som inte duger. Nu ska jag bege mig ut på min planerade promenad, dock utan sol, men med en vacker grå himmel och träd som droppar av smälta snödiamanter.

verklighet

att Du älskar. trots mina misstag
att Du styrker. vadän min svaghet må vara
det är för mig obegripligt.
men på nåt sätt, så finns det heller inget annat än just dessa sanningar som är så verkliga för mig. det finns inget annat jag tror och litar på så mycket, som att Du älskar mig. hur lite jag än förtjänar det.




I bruise easily so be careful, when you handle me.

liljorna på ängen

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en moders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

Var dag är oss given. Jag får påminna mig om och om igen att Gud har allt i sin hand, att var dag har nog av sin egen plåga och att alltid blanda mina tankar med böner. Att Gud ger åt varje dag fröjd, smärta, möda, vila och behag gör att vi orkar med. Vi måste känna smärta för att kunna känna medlidande men vi måste också lära oss att fröjdas och tacka över livet och det vi har. Gud tvingar allt till det bästa, även om det som händer kan kännas som det värsta.

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd.

Det finns nåd för varje tid. När jag ser tillbaka på mitt än så länge snart nittonåriga liv så har det sett väldigt olika ut, i olika tider. Ibland finner jag mig själv längta tillbaka till barndomen, ibland drömma om framtiden. Jag tror dock att för varje tid så finns en mening. Jag tror ingen tid i livet är någon sorts mellantid då man bara finns för att leva vidare, det finns alltid något att lära sig, alltid någon att bli vän med och alltid något att utföra. Och framför allt finns det nåd, att ta sig vidare, att stänga dörrar bakåt, och att njuta av just denna stund.

Varje dags bekymmer vill han bära, Han som heter både kraft och råd. Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandringstid.
Som din dag, så skall din kraft dock vara, detta löfte gav han mig.

Han ger kraft, allt som behövs för just den dag vi möter. Vi kommer aldrig behöva gå igenom saker som vi inte klarar av. Vilken trygghet.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla, blott vid dina löften Herre kär. Ej min tro, och ej min tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga av din trogna faders hand. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.

Jag vill inte komma dit att jag försöker klara mig själv, lösa saker på egen hand. Min bön är att jag alltid ska komma att gå till Han som verkligen vet och vill mitt bästa. Min bön är att få kasta mig ut och låta Hans vingar bära mig dit Han vill.

min helg

Jag förstår inte de som säger att söndagar är depp dagar. Eller det kanske är mer rätt att säga att jag inte håller med dem. Jag förstår, men jag håller inte med. Inuti mig finns ett lugn, en obeskrivlig lycka och en förväntan på framtiden. Min helg har varit underbar; relax och himmelsk kycklingpaj. Stolthet och fördom och långpromenad. Bror, svägerska och brorson. Alla hjärtans dag pyssel och coop forum. Familjemiddag med Johannas familj och ännu en långpromenad med stavar (mohah) och solsken ända in i hjärtat.

IMORGON ÄR DET DIN DAG!

GRATTIS!

Det når mig när jag är på höjden, och det når mig när jag är i djupet.

jag älskar torsdagar

Om exakt en och en halv timme ska jag och pappa bänka oss framför antikrundan med en skål popcorn.
Fram tills dess ska jag och D.H.A räkna matte. Det känns som om jag kommit till slutet av mig själv på de flesta områden i mitt liv just nu, t.o.m på matten.

"Jag ska lära och undervisa dig om den väg du ska vandra"

så enkelt

Jag har saknat det där enkla. så som livet faktikst kan vara, enkelt.

I onsdags kväll när jag hörde honom berätta om sitt liv så slog det mig, vad enkelt det är.

Att bara leva för varje dag, fullt ut. Ta tag i varje stund i mitt liv och göra det jag gör just då, av hela hjärtat. Att aldig andas ett andetag utan att vara tacksam. Att aldrig skratta utan att verkligen skratta. Att inte fälla en tår, utan att jag menar det.

Jag har aldrig varit särskilt morgonpigg, men på något sätt så älskar jag morgonar (morgnar.. mornar.. hus stavas det?) man får liksom börja om, och samtidigt forstätta. Man behöver varje dag en nystart, just för att aldrig ta något för givet, eller göra något som man alltid har gjort. Man man behöver lika mycket forstätta varje dag, fortsätta att leva det liv man blivit given. Fortsätta att drömma de drömmar man börjat drömma. Fortsätta och fullfölja det man börjat på igår. Om man aldrig börjar om eller aldrig fortsätter så fastnar man, hur man än gör.

Jag tänker varje dag börja om, och försöka få ut mer av varje dag än jag hitills fått. Men jag tänker alltid fortsätta att leva det liv jag börjat, och fullborda den sträcka som jag börjat vandra på. Och om det så innebär att jag får gå tillbaka ibland och börja om, eller låta mig bäras av någon som vet vägen bättre än jag, så tänker jag fortsätta. Ibland tänker jag stanna till och tänka efter, ofta ska jag njuta av soluppgångar och solnedgångar och en himmel fylld av stjärnor. Ibland ska jag springa, och ibland smyga. Och någon gång så hoppas jag att någon kommer och tar min hand och går med mig, tills döden skiljer oss åt.

Den största lyckan är dock att Du går framför mig, Du visar vägen, och tar emot mig om jag faller. Du bär mig när det är svårt, och gör en flod i öknen när det är torrt.

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.

Nu ska jag ut på en promenad. Med Dig.

hungry

Be still and know that I am God




I came along, I wrote a song.

verse
Search me, O God, and know my heart. Test me and know my thoughts.
See whether there is any baneful motive within me, and lead me on the everlasting way.

bridge
I wan't to turn my eyes upon you
I wan't to see my life from your view

chorus
Take this heart and hold it in your mighty hand.
Take away the the things that don't belong there
and fill me with your thoughts, oh Lord.

höjdpunkter

Knut Knutsson i all ära

jag gillar torsdagar.
08.00
härlig och komplicerad matte (med lisbeths konstiga ljud och ständgt hurtiga röst)
10.10
livligt och högljutt klassråd där studenten disskuteras som om den var imorgon och INGET var planerat. härligt, alldeles ljuvligt.
ca 10.40
ett långt hål där jag och min kära madelene tillbringar vår tid i bildsalen där vi jobbar med vårt projektarbete. idag vart vi helt färdiga med en docka och vi vart nästan tårögda båda två för att den va så vacker, hon var så vacker. ja... nåt sånt iallafall. jag förstår inte hur vi ALLTID har så otroligt roligt. det finns inget slut på de dåliga skämten och fula danserna till de hemska låtarna på radio. höjdpunkt verkligen att vara med madde i bildsalen.
14.30
Mysigt med rebecca och linn på hindermässan
16.45
Väl hemma ett par goda mackor med falukorv och Felicity (90-tals serie på fyran... alldeles ja... ljuvligt).
ca 19.30
Catch up med Johanna i telefonen
20.00
Den högsta höjdpunkten av alla på torsdagar är dock att se Antikrundan med min kära pappa. Denna ständiga torsdagsunderhållning som fångar mitt intresse var minut i en hel timma. Jag vet att det är ett udda intresse och för tillfället vet jag bara min far som delar det med mig. Men det är så härligt när Knut Knutsson och hans vänner blir eld och lågor över ett gammalt föremål, och det är nästan så att man känner med dem när de värderar en tavla eller en gammal kanna. Man lixom önskar att man va där.
21.50
Ja ja, nog om det. Nu ska jag fila färdigt på en nyskriven låt och sen sova gott.
Frid!

vit lycka

- Det är så vackert!
- Ja, titta bara på hur färgerna på himlen smälter ihop. Det skär sig aldrig!
- Mm. Det är vackert.

Jag har fått njuta av många vackra vinterpromenader den senaste veckan. Ibland med en vän, och ofta själv. Och jag älskar det. Vintern är så vacker när den är som den ska vara. Såhär:

Vackra hus vid hamnplan. Från min måndagspromenad.

Träd i stadsparken, även den bilden från min promenad i måndags

Nöjda flickor efter ett snöbollskrig (januari 2006) tänk vad kul vi hade...

Söta Carro i röd basker (kan inte undgå att se vissa likheter med supermario svampen, så söt!)

Jag, Johanna och Oskar studerar stjärnhimlen från långbryggan i Rättvik

Henry Allards park i solljus

Slottsbron (man önskar dock att man haft något bättre än mobilkameran med sig)

Minnen från Rättvik förra sportlovet (vill tillbaka!)

Sen måste jag bara ta med detta fantastiksa exempel på hur man ska rusta sig för vintern

Inom mig så bubblar det. Jag är så otroligt lycklig! Det måste bero på Dig, som skapade allt detta!

söndag

På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag
För jag vet du är trofast, emot mig. När svårigheter omger mig, då är jag ändå trygg hos dig. För jag vet att du aldrig lämnar mig.
Är det natt eller dag, Herre på Dig förtröstar jag. Gud du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos Dig. Du är den samme igår och idag och till evig tid.
Du är min framtids säkra grund, du som står fast vid ditt förbund. Min klippa är du, allsmäktig Gud jag ärar dig.

när vinter blir vår

ännu en dag har tagit slut, jag sluter mina ögon en sekund. så många känslor inom mig, plötsligt stannar tiden upp en stund. jag kan inte förklara hur det känns, men kanske att jag börjar förstå.








allt kan snurra. allt snurrar. alla känslor som jag inte vill ska finnas, dom finns ibland. Men ändå, på något vis så finns det något som alltid står still, som alltid består, som aldrig snurrar. Det finns något som inte finns ibland utan som alltid finns. Din kärlek som övervinner allt.
Jag ska nog sluta att tänka ut hur det kommer att va. För du är så mycket större, så mycket bättre, än vad jag någonsin kommer att kunna vara i mig själv.

- ABCDEFGHIJKLMNOPQRSTUVXYZÅÄÖ, blir min bön till dig. För ibland och ganska ofta så vet jag inte vad jag ska be, eller vad jag ska tänka. Låt din vilja ske. Amen