ännu en dag: juni 2007

Syrenerna var tidiga i år, så tidiga att de nästan blommat över vid tiden för skolavslutning. Värmen kom också tidigt, temperaturer högt över det normala, sa Tone på vädret. Om 50 år kommer jag nog minnas min student på det viset, med överblommade syrener och värmebölja. Och så glädjen förståss, lyckan och de många nära och kära som guldkantade min högtidsdag.

Plötsligt stod vi där. Ett vimmel av svart-vita varelser i väntan på att den tunga porten skulle öppnas. Det var inte tyst en sekund och ingen människa stod stilla. Glada utrop och lyckönskande ord ekade i den stenbeklädda Borgens entré. Jag kan verkligen inte förstå att det är vi som står här, viskade någon. Jag kunde inte annat än hålla med. Så öppnades dörren tillslut. Jag ser din skylt, sa Jonas bredvid mig. Då förstod jag, det är jag på skylten, det är jag i den vita klänningen och det är mig de väntar på där ute. När mitt namn ropades upp sprang jag ut i den gassande solen, jag sprang ut ur det som varit vardag i tolv år och klev in i framtiden, som i denna stund inte längre var framtid, utan nuet.

Nu börjar livet, säger många. Men det kan omöjligt stämma. Vad har allt innan varit då? Livet är varje dag, så jag skulle snarare vilja säga att nu fortsätter livet. Och det är skönt, att livet liksom fortsätter. För det är vardagen, inte studentdagen som kommer vara livet sen. Men visst är det en speciell tid, en början på ett nytt kapitel. Nya meningar ska knåpas ihop och ny historia skrivas. Men utan de tidigare kapitlerna hade jag aldrig varit där jag är idag. Och vem vet om det bokstavligen(hehe) blir nya meningar och kapitel som skrivs i min framtid. Vem vet? Ja, Gud vet sannerligen.

Vad ska du göra nu då? Är den andra saken som många säger en sån här dag. När folk frågar säger jag att jag ska jobba i sommar och höst. Och det stämmer ju. Men mer kanske jag inte vet, eller så gör jag det. Det viktigaste är som sagt att Gud vet. Han visar mig nästa steg och för mig till platser jag aldrig kunnat ana att jag skulle hamna på, han tar mig dit jag inte vill, och tänker högre tankar om mig än jag gör om mig själv.

Det är förståss många känslor en dag som denna. Glädje, förväntan och förundran. Men mest av allt kände jag tacksamhet. Alla människor som uppvaktade mig, min släkt som åkte långt och min familj som fixat allt så fint. När jag samlade alla kort jag fått och läste en kväll så insåg jag hur mycket fina människor jag har i min närhet. Jag kan inte nog tacka Gud för att han gett mig en sån kärleksfull familj, underbar släkt och oväderliga vänner. Det finns inte ord att beskriva den tacksamhet jag kände denna dag.

Räkna med Herren på alla dina vägar