fyrtiofyra mil är alldeles för långt bort, och jag har samlat på mig alldeles för mycket kalorier de senaste dagarna.





Tack Gud för att du vet vägen, när jag inte ser bakom hörnet.

På väg(en)

Fick ett sms från Oskar idag, och det stod ungefär såhär: "Vilken känsla att alla börjar skolan, och inte vi. FRIHET" Jag kan inte annat än hålla med. Vilken frihet! Min morgon började bra, med sovmorgon. Efter en hypernyttig frukost (megavitamininnehållsrik müsli... och lite choklad) tog jag min röda cykel och trampade upp på stan. Vilken fin dag det var idag, sol och lagom varmt. Anledningen till att jag skulle upp på stan var en träff med Madde, Amanda och min gamla svenska- och historialärare: Lars-Göran Rådström. Utanför Java (café i Örebro) stod de och väntade på mig. Det var ett kärt återseende. Kul att få återge studentdagen för L-G (som befann sig i Englad då vi entrade vuxenlivet i vita kläder), intressant att få höra om hans äventyr i sommar och alltid lika givande att diskutera konst och historia med denna kunniga man. Det finns inte så många som jag kan diskutera dessa ämnen med, så jag njuter av varje sekund. L-G hade extraknäckt som konstguide på slottet i sommar där det bjöds på en utställning med Expressionism och Impressionism som tema. Det är en utställning av högsta kvalitet med kända namn som Monet på väggen. Efter det bar det av mot kyrkan för en träff med Teensnet-ledarna. Jag själv är ny ledare för tonårsarbetet i kyrkan och det känns riktigt roligt med denna nya uppgift. Jag blev peppad för hösten och tror verkligen att det kommer bli bra. På väg därifrån ringde jag min kära vän Miriam för att fråga om hon möjligvis var hemma och hungrig. Det slutade i en tacolunch runt hennes bord. Efteråt kunde jag inte annat än le, vilken tjej! Jag är så tacksam för henne!

oj... hade ju tänkt att skriva mer. Men nu ringde min kära pojkvän så jag slutar här. Vill ju hellre prata med honom!

Gonatt

för att du ger det du ger

Att lämna allt och följa dig, kan kosta mig mitt liv. Men du ger mig mycket mera. Att gå din väg att lyda dig, är ändå värt sitt pris. För du står vid min sida


För att du är den du är, för att du gör det du gör, för att du ger det du ger, du fyller mig mer och mer. För alla löften du gett, för alla under jag sett, jag vill ge allting till dig, du som gav allt för mig.



Tack för att du gav mej den finaste pojken i världen

lite bilder

Hemma

Efter 24 timmars resande körde den lilla Forden in på den efterlängtade uppfarten. Jag kramade min bästis Hej Då och vi båda strålade av tacksamhet, och av lite annat också kanske.
Sängen var mjuk, ovanligt mjuk ikväll, och jag slog inte i fötterna när jag sträckte på mig. Miriam låg inte i sängen bredvid och kudden var i normal storlek. Jag var hemma.
Nu har jag hjärtat både i Polen och Sverige. Men var skönt att komma hem, samtidigt som det var svårt att lämna Olsztyn. Det var svårt att lämna människorna, alla nya vi lärt känna. Det var svårt att lämna rummet, gatorna och stranden, där så många minnen skapats.
Men det var nog inte sista gången minnen byggdes in i väggarna på den Polska staden. Jag kommer tillbaka.
Jag förväntande mig att resan inte alls skulle bli som jag förväntat mig. Så det blev som jag förväntade mig, inte alls som jag hade tänkt. Jag hade egentligen ingen aning om hur saker skulle vara, eller vad jag skulle fylla för funktion. Men det var ganska tydligt att Gud visste. Allt går inte skriva om, det är egentligen inte alls mycket som går att beskriva. Därför stannar jag här. Gud gör som han vill, och det blir alltid bättre än vad vi förväntar oss.


Jag saknar mina syskon och deras underbara familjer. Hoppas jag får se er snart!



Det gör alltid ont att säga Hej då, men vissa dagar är värre än andra. Åk inte.